Jacques Werup / Medan jag levde.

mars 31, 2011 kl. 8:43 f m | Publicerat i Självbiografier | Lämna en kommentar
Etiketter: lanadigrik

Med den lilla staden som utsikt ser Jacques Werup tillbaka på ett långt liv som författare i bok och på scen. Med utgångspunkt i en hjärtsjukdom som förföljt honom en längre tid söker han en nytt sätt att förstå tillvaron, på sina promenader runt staden minns han människor han vuxit upp med och arbetat med. Fadern, som motvilligt tog över en matthandel från sin svärfar, och som djupt ogillade att sonen valde klarinetten före juridiken. Han minns Ernst Hugo Järegård och Lasse Holmqvist, ett oväntat möte med Jimi Hendrix tillsammans med snuskhummern, mytomanen och låtskrivaren Johnny Bode. Och han går i spåren av sig själv i Prag, där han en gång på sextiotalet uppträdde under falsk identitet, som den amerikanske jazzvirtuosen Cyril Ashe, och blev bländad av dansösen Eva Tichá.
Medan jag levde är en självironiskt humoristisk och djupt allvarlig minnesbok, som handlar om att handskas både med sitt eget åldrande och sina egna proportioner. Jacques Werup har förmågan att se misslyckanden som tillgångar, och berättar med lika stor värme om de gånger som det gått bra som när det gått riktigt illa. Som när saxofonisten Werup under en tv-sändning förlagt det band som man hakar fast saxen i, vilket betyder att man måste ”klämma ihop benen och samtidigt lyfta en aning på det ena för att vila saxen mot låret. Knixa och samtidigt böja sig som om man fått ont i magen” . Saxofonisten Werup fick beröm för sitt ”annorlunda rörelsemönster” av en kvinna med moderliga instinkter. Och Sveriges Televisions växel blev nedringd av småflickor som hade äääälskat ”den gullige clownen med saxofonen”.
Han var drivande i jazzklubben ”Fredagsbarnen” tillsammans med poeten Lasse Söderberg. En minnesteckning över Mlamö på tidigt 60-tal. En stad som sakta förvandlades från en inskänkt småstad och industristad till en alltmer intellektuell stad med blicken vänd mot Danmark och vidare ut i Europa.