Felicia försvann…
januari 14, 2012 kl. 11:27 f m | Postat i Okategoriserade | 1 kommentar
Att hata sina föräldrar eller sin förälder måste vara svårt, att dessutom vara utom all försoning måste vara ännu svårare.
Hat kan vara som en cancersjukdom, det växer och invaderar till sist hela organismen. Varför Felcia Feldt offentliggör sin vrede har jag svårt att förstå, det är ingen svår bok att läsa men ack så sorglig att jag faktiskt inte läste den till slut.
Det känns ännu konstigare med all den publicitet boken fått och får…men det kanske är så att vi närs av olycka, av att se att någon är en dålig förälder, partner eller vän. Jag måste säga att jag inte förstår..men å andra sidan jag kan ju ha fel…
Det kanske inte går att förlåta men jag vill leva kvar i den förmodade villfarelsen att det går att förlåta åtminstone för sin egen skull..
1 kommentar »
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI
Lämna en kommentar
Blogga med WordPress.com. | Tema: Pool av Borja Fernandez.
Inlägg och kommentarer feeds.
När man utsätts för brott återupprättas man till viss del när brottslingen döms och skadestånd och eller försäkringspengar betalas ut. Men när man som barn utsätts för brott av närstående inom familjen har man ingen åklagare som företräder en i någon domstol – för familjen är en sluten enhet och barnet maktlöst.
Att i barndomen växa upp som brottsoffer ger en skuld utan like för barn förstår inte att den vuxne gjort fel och är ansvarig utan barnet lägger skulden på sig självt. Självhat är ett resultat av detta, inte hat mot föräldern som förbrutit sig.
När man sedan efter många års både lidande och kamp ställer saker till rätta och lägger skulden på den som rätteligen borde bära skulden då brister omvärlden ut i anklagelser, fördömanden och det beskäftiga rådet: Du måste förlåta din mamma!
Jag har själv väldigt gärna velat få förlåta min egen mamma men precis som AW svarade hon med förnekelse: “inget hade hänt” fast jag som barn våldtogs av en man hon tog hem när jag låg och sov. Hon beskyllde mig rentav för att ha varit delaktig: hon sa sig minnas hur jag flinat upp mig varje gång han kom hem till oss!
Hat är förtärande det vet jag eftersom jag känt det innan jag bestämde mig för att i stället vara tacksam för att jag undkom en människa som gjort mig illa och skadat mig för livet.
Felicia verkar inte vara fylld av hat, se henne i Skavlan och du ser en kvinna som är i god form, lugn och eftertänksam. Hon har försökt försonas men hindrades av AW från att nå fram. AW:s kommentar till media är tydlig i sin totala förnekelse.
Felicia behöver ingen mamma längre, hon är mamma själv.
Att läsa en bok om ett utsatt barns egna upplevelser gör givetvis ont. Vi gör vad vi kan för att undvika smärta. Du läste inte boken till slut. För mig som själv varit utsatt gjorde boken inte lika ont, tvärtom jag tyckte den var vacker och lätt att läsa. Jag ser boken som ett viktigt inlägg kring barnperspektivet. Än idag drabbas barn av att man inte tar hänsyn till barnperspektivet. Felicia fick flytta 19 gånger under sin barndom. Två små barn i Marks kommun kanske snart slår det rekordet.
Kommentar av Yvonne Domeij, förf. till Trasdocka (Ordfront 2006)— januari 20, 2012 #